Här kommer ett inlägg från Bo Ericsson, vd för Sveriges Fordonsverkstäders Förening (SFVF) om Sveriges miljömål och vem som ska bära huvudansvaret för miljömålet:
”Det behövs drastiska åtgärder om Sverige ska klara miljömålet att sänka utsläppen från bilar, lastbilar och bussar med 70 procent till 2030, jämfört med 2010. Det konstaterar Trafikverkets generaldirektör Lena Erixon i SvD. Bilar behövs för att vi inte ska smitta varandra, få vardagspusslet att gå ihop, handla mat och ta oss till jobbet – och alla bor inte vid en tunnelbana. Vi behöver lastbilar och långtradare för att transportera gods över hela Sveriges yta, annars stannar Sverige.
Samtidigt vet vi att den internationella sjöfarten står för lika mycket utsläpp av kväveoxider som hela EU:s övriga utsläpp tillsammans. Många av dessa resor är med kryssningsfartyg och de är väl inte nödvändiga? Fast, passagerarna är kanske politiker och därför tillåts detta fortgå.
Genom Parisavtalet och överenskommelser inom IMO (FN:s sjöfartsorganisation) har man beslutat att koldioxidutsläppen från sjöfarten måste minska med 50 procent till år 2050. Det kräver stora insatser för att klara målet, frakten på haven är omfattande och står för stora utsläpp av såväl koldioxid som andra skadliga ämnen.
Det finns en risk att vi som bilister kommer straffas ännu mera, bensinpriset kan behöva höjas till 50 kronor litern för att klara miljömålen enligt Trafikverket. I den nya planen för hur Sveriges vägar och järnväg ska skötas mellan 2022 och 2033 vill verket därför ha en omfattande satsning på elektrifiering och användning av biobränsle och det är bra. Vi behöver en ny infrastruktur när det gäller el för att kunna ladda elfordon och den måste täcka hela Sveriges yta, annars kommer elektrifieringen stanna av. Problemet är bara att det tar lång tid att dra fram el och bygga laddplatser över hela landet. Därför kommer inte elektrifieringen hinna få så stor effekt till 2030.
Samtidigt undrar jag varför inte Sverige gör som Danmark, satsar på vätgas. Sverige är till ytan stort med långa avstånd norr om Gävle. Det kommer bli orimligt dyrt att ordna el-infrastrukturen i Norrland men att bygga en vätgasmack kostar bara 10 miljoner kronor och går fort att bygga.
I Transportstyrelsens Besiktningskommitté arbetar vi nu intensivt med att se över regelverket som ligger till grund för hur vi smidigare ska kunna konvertera fordon till etanol och gasdrift. Jag sitter som sammankallande i arbetsgruppen som jobbar med detta och jag tror vi kommer att lösa vår uppgift. Dessutom vill politiker öka användningen av biodrivmedel, så att vi kan köra förbränningsmotorer på bränslen som kommer från skog och åker.
Politiker säger att det ekonomiska läget pressas av nya banor för höghastighetståg på linjerna Stockholm–Jönköping–Göteborg/Malmö. Det är ett jätteprojekt som, om det blir av, beräknas kosta 230 miljarder kronor. Och det tillkommer dessutom en rad ytterligare kostnader. Vi är oroliga för att flyga på grund av oro för att terrorister ska spränga flygplan och har infört rigorösa säkerhetskontroller. Hur svårt är det att få ett tåg att spåra ur som kör i 400 km/tim, och som har 400 passagerare? Så, denna satsning känns så där, tycker jag.
Underhållet av vägar har varit eftersatt i många år, det skulle kosta 60 miljarder kronor att få ordning på vägnätet enligt Trafikverket. Bilister betalar varje år in cirka 58 miljarder till stadskassan i särskilda bilskatter. Räknar man även med de generella skatterna blir siffran hela 90 miljarder. Av dessa går bara runt 20 miljarder tillbaka till vägunderhåll och väginvesteringar. Svenska bilister bidrar alltså med omkring 70 miljarder till övriga samhället, varje år. – Så, vad är problemet bästa politiker? Vi som bilister betalar in mer än de kostnader som kan kopplas till våra fordon – årligen till statskassan – så ge tillbaka nu!
Arbetslösheten stiger i skuggan av Covid-19. Dagens politiker kan lära av historiens politiker, när man införde AK-arbete, en statlig insats för att motverka kommande förmodad arbetslöshet. Arbetslösheten som 1918 var 4,6 % hade 1922 ökat till 34,3 %. Därför satte man in nödhjälpsarbete, närmare 35 000 människor var sysselsatta med vägbyggen, dikning av våtmarker och skogsarbete. Lönen var ungefär 75% av den normala. Många vägar och broar blev byggda tack vare detta till i början av 1930-talet, när en ökande produktion kunde ge sysselsättning åt de flesta.
Pengarna finns, lösningar finns och människor behöver sysselsättning, hur är det med kreativiteten och beslutsfattandet kära politiker?”
Bo Ericsson, vd Sveriges Fordonsverkstäders Förening (SFVF)
