Efter att den brittiska läkaren John Snow på 1850-talet kunde koppla en koleraepidemi till en förorenad brunn började vattenreningsverk poppa upp världen över. Långsamfiltrering, att låta vatten rinna genom sand och grus för att sila bort smuts, var den metod som användes flitigast. Med tiden förfinades reningsprocesserna med både kemi och teknik. I dag sneglar vattenkemister återigen på reningsprocesserna från slutet av 1800-talet.
– Nu vet vi att det är mikroorganismer som renar vattnet, inte sanden i sig, säger Ann Elfström Broo, vattenkemistpå Norconsult och en av de första att implementeraen biologisk förbehandling med en mikrobiologisk reaktor i ett svenskt vattenverk.
Funktionen är egentligen en förlängning av den behandling som mikroorganismerna utför naturligt i en råvattentäkt. Men genom att kontrollera processen sker kemisternas lösning snabbare och effektivare än naturens.
På Tjörn hade vattnet länge störts av lukt och smak. För att undersöka om vattnet kunde renas ytterligare provade man därför att biologiskt förbehandla vattnet. Pilotprojektet visade sig lovande och man beslutade att bygga ut vattenverket med ett sådant steg.
Tack vare lösningen dricker Tjörnborna nu ett vatten som är i kemisk balans och doftar som vatten ska, nämligen ingenting.
– Jag är övertygad om att fler kommer hoppa på den här reningsprocessen i och med att den tar bort både lukt och smak, säger Ann.
