På Gotland ville politikerna gynna biogasen. Kanske hade de en föreställning om att bara biogas är ett tillräckligt bra biodrivmedel.
I Västra Götaland är det tvärtom. Där slår man undan benen för biogasen. Kollektivtrafiknämnden i Västra Götalandsregionen har fattat beslut om att byta ut stadsbussarna i regionen mot elbussar. Det gäller också i det man lokalt kallar Tvåstad – Vänersborg och Trollhättan. Beslutet har väckt ilska och upprördhet lokalt eftersom bussarna idag går på biogas. Men nu ska alltså alla bytas ut mot elbussar.
Området kring Vänersborg och Trollhättan är ett pionjärområde för utveckling av biogas. I södra Dalsland, på Dalboslätten, finns många stora djurbesättningar, mest för fläskproduktion, och lantbrukarna i området har satsat stort på biogas. Deras bolag, Biogas Brålanda, bildades 2009 och började leverera biogas 2012. Lantbrukarna har lagt in egna pengar, men också fått statligt stöd och pengar från Västra Götalandsregionen, samma politiska enhet som nu hotar deras verksamhet. Investeringarna ligger kring 50 miljoner i produktionen, men sammantaget har man satsat omkring 200 miljoner i regionen, om man inkluderar infrastruktur med ledningsnät, depåer, pumpstationer och tankstationer. Plus givetvis, investeringarna i biogasbussar.
”Beslutet är redan klubbat”, svarar ordföranden i kollektivtrafiknämnden när tidningarna börjar ställa frågor.
Bakom beslutet finns uppenbarligen en allmän föreställning bland politikerna i regionen att busstrafiken i städerna måste bli eldriven. Någon hänvisar till bullerproblem. Ingen kan tala om hur mycket elektrifieringen av stadsbusstrafiken kommer att kosta. Man hänvisar till ett försök som pågår i Göteborg. I bakgrunden finns förstås också det generösa statliga bidraget till elbussar. Man tycks inte ha vägt in frågan om redan gjorda investeringar i infrastrukturen för biogas.
Märkliga upphandlingar sker även på andra håll. Regionerna i norra Sverige har legat efter när det gäller övergången till förnybara drivmedel. I Norrbotten tycks medvetenheten om klimatpolitiken vara särskilt låg. Där ska man nu göra om en upphandling, sedan det kommit lokala protester mot att biogas inte fanns med som alternativ, trots att man producerar biogas i Boden. Upphandlingen för busstrafiken i Luleå-Bodenområdet förutsatte att det skulle vara dieselbussar också i fortsättningen.
I Västerbotten har länstrafiken haft ett mål om 60 procent förnybart bränsle 2020, och därefter 100 procent 2025. Nu har man skjutit på det senare målet. Nu är ambitionen att öka 4 procentenheter om året för att nå 100 procent först 2030! Motivet för de sänkta ambitionerna är att det skulle råda brist på biodrivmedel, risk för avskaffat skattebefrielse genom EU-beslut och svårt att få tag på HVO.
Många regioner har idag 100 procent fossilfri busstrafik, eller näst intill. De bevisar att det går, och de har uppenbarligen inget problem att skaffa bränsle. Gotland, Norrbotten och Västerbotten hör till de län som hittills varit sämst i klassen. Kanske tänkte sig Gotland att snabbt rätta till den situationen. Men man valde en strategi som slog ihjäl den egna företagsamheten.
Varför ska det vara så svårt att göra en klok upphandling? Och varför kan man inte nöja sig med att ställa strikta klimat- och miljökrav och i övrigt tillämpa teknikneutralitet? Ställ kravet att bussarna ska vara fossilfria och låt bussbolagen själva bestämma vilket bränsle man vill tanka! Om man redan satsat stora pengar på att bygga upp lokal produktion och infrastruktur för biogas kan man kanske gynna biogasbussar, men då på ett sådant sätt att lokala aktörer kan vara med.
De aktuella fallen illustrera hur tokigt det kan gå när politiker av olika färg bestämt sig för att gynna en viss teknisk lösning. Ena året är det biogas, nästa år ska det bara vara el. Politisk färg verkar inte ha stor betydelse. På Gotland är den huvudansvariga centerpartist, i Västra Götaland är ordföranden i kollektivtrafiknämnden miljöpartist (men beslutet verkar vara enhälligt).
En lokal debattör i Gotlands Tidningar konstaterar:
Att politiskt låsa sig vid tekniklösningar i stället för att ange vad som ska uppnås, är ofta mycket oklokt när det gäller upphandlingar.
Vi kan bara instämma.”
/Kjell Andersson
