Text: Tågföretagen
I veckan lanserade Svenskt Näringsliv antologin ”Vägval – fem tankar om framtidens planeringsmodell för Sveriges infrastruktur”. Några färgstarka nationalekonomer och personligheter med stor kunskap om transportsektorn redogör för sina tankar om och perspektiv på framtidens planeringsmodell för infrastrukturen i Sverige.
Antologin innehåller grundliga analyser av bristerna i dagens planeringsmodell och en rad inspirerande förslag till förbättringar, exempelvis:
Tillsätt en infrastrukturberedning, liknande försvarsberedningen
Dela upp nationell plan i tre delar: en underhållsdel, en sexårig utvecklingsplan och en långsiktig utvecklingsplan, minska därmed motsättningen mellan underhålls- och investeringsbehov
Ompröva objekt som drar i väg i kostnadshänseende
Förklara i planen om ett objekt inte är beslutat av Trafikverket, det vill säga politiskt beslutat
Ange tydligt motiven bakom beslut som inte visar på samhällsekonomisk lönsamhet
Möjliggör alternativ finansiering
Skapa en separat konkurrerande struktur för utbyggnad av infrastruktur, likande Nye Veier i Norge
Förbud mot att nationell plan innehåller objekt över kant
I synnerhet den sista punkten väcker några tankar. Att inte tillåta objekt över kant, det vill säga skippa projekt som inte är helt finansierade inom 12-årsplanen, låter kanske självklart. Men det är det inte. Det har i själva verket blivit den ventil som våra senaste regeringar i allt större omfattning använt för att visa på god vilja till utveckling av infrastrukturen när den beslutade ekonomiska ramen inte räcker till. I all enkelhet är det ett symptom på en icke-fungerande modell, där stora projekt startas men där färdigställande låter vänta på sig. Budgetanslaget räcker helt enkelt inte till och resultatet blir låtsaslösningar med en rad ofullbordade projekt i olika delar av landet.
Vårt land växer så det knakar och industrin investerar.
Den stora underhållsskulden måste betalas av och infrastrukturen måste klimatsäkras. Sverige har skyldigheter kopplade till ett inträde i NATO. De ökande landtransporterna till och från Europa när Fehmarn Bält-förbindelsen öppnas 2029 riskerar att korka igen infrastrukturen i södra delen av landet. Kostnadsutvecklingen tycks inte stanna upp. EU ålägger medlemsstaterna utsläppsmål som skapar ett tryck om en ändrad syn på hur de kommande – och stora – ökande transportvolymerna ska tas om hand.
I ljuset av detta vore det onekligen bra med en effektiviserad process för infrastrukturplanering. Men det vore ännu bättre om nuvarande och kommande regeringar kunde bota en sjukdom vi lider av sedan årtionden: vi investerar alldeles för lite.
Titta på:
