Du har säkert upplevt det i mindre skala när du renoverat hemma – det brokiga bygghelvetet. Det började med en dröm om ett nytt badrum. Du googlade fram en drömrörmokare som verkade duktig och prisvärd, men som nu inte svarar i telefon. Du har en elektriker som inte vet om att snickaren finns, och snickaren, han kör för fort och parkerar på gräset. Där står du, bland damm och söndertrasade renoveringsvisioner, sex veckor bakom planerat färdigbygge och agerar projektledare i spillrorna.

Givetvis är mardrömsraderna ovan en kolossal överdrift, ibland funkar det faktiskt fint. De flesta hantverkare är trots allt duktiga på sitt jobb och duktiga kommunikatörer. Men det är ur sådana skräckexempel som företag som Dryft, som täcker alla dina behov vid renovering, vuxit fram. Hos liknande allt-i-allo-entreprenader finns alla kompetenser samlade under samma tak, och projektledarrollen lyfts från dina axlar så att du kan fortsätta leva ditt liv. Men hur är det i storskaliga infrastrukturprojekt? Hur blir det egentligen när olika aktörer ska bygga våra städer? Hur ser det ut?

Olika viljor i större projekt

Här talar vi plötsligt om mångmiljardbelopp, kommuner, byggbolag, arkitekter, konsulter, politiker, markägare och invånare som alla ska ha sin del av kakan. Till skillnad från ditt badrum – där du har tydliga preferenser och kanske några Google-recensioner att utgå ifrån – rör det sig i den stora stadens fall om enormt många viljor, budgetar, lagar och estetiska önskemål som ska samsas. Visst kan det ge upphov till fantastisk arkitektur, ibland. Men när samordningen brister kan resultatet bli ren komedi.

Stadsplanering eller stand-up?

Ta Västlänken i Göteborg eller Förbifart Stockholm – stora infrastruktursatsningar som i grunden syftar till att förbättra resandet, men som också väcker debatt och splittring. De som vill få trafiken att flyta bättre står mot dem som värnar miljö, grönytor och kulturhistoriska värden. Dessutom ska kommuner, Trafikverket och privata entreprenörer enas om allt från metod och tidsplan till vem som står för notan om något går fel. När ett beslut väl är fattat och maskinerna kör igång, är det inte alltid så enkelt att backa bandet och justera planerna. Och plötsligt uppstår merkostnader, förseningar och – om det vill sig illa – hårdnackade konflikter mellan de inblandade.

Hur det brukar gå till när vi bygger stort

Ofta inleds större stadsbyggnadsprojekt med en diffus idé om ett nytt bostadsområde, en infrastrukturförbättring eller kanske ett landmärke som ska sätta staden på kartan. Kommunen jobbar fram en övergripande plan, medan investerare och byggföretag står på tur för att roffa åt sig de mest lukrativa bitarna av kakan. Förstudier och samråd genomförs, men i praktiken kan intresset för att verkligen lyssna på lokala röster variera kraftigt. När detaljplanen antas ska budget, tidsplan och ansvar delas upp mellan flera aktörer, och här börjar ofta komplexiteterna. 

Entreprenörer och underleverantörer kommer in med egna agendor, myndigheterna ska göra sina kontroller och politikerna vill visa handlingskraft. Under resans gång sker oväntade markfynd, tekniska missar och kostnadsökningar. Varje part skyndar att säkra sitt eget ansvar – och försöker i värsta fall skjuta över problemen på någon annan. Kvar står en brokig blandning av ofärdiga lösningar, nya kompromisser och en ökande frustration hos alla inblandade, inte minst de framtida invånarna.

Hur det skulle kunna gå till

I en mer idealisk process börjar allt med en tydlig, gemensam vision: vad vill vi att projektet ska uppnå: för människorna, för miljön och för stadens framtid? Kommunen skapar då en ram genom transparenta detaljplaner och skarpa krav på hållbarhet, social blandning och funktionalitet. 

Redan från start ingår samarbete med byggaktörer, arkitekter, ingenjörer och representanter för lokalsamhället, så att alla vet vad som förväntas och varför. Med en tydlig projektorganisation, kanske ledd av en oberoende samordnare, säkerställs att alla kommunicerar regelbundet och löser uppkomna problem innan de växer till konflikter. Offentliga resurser och privata investeringar riktas dit de gör störst nytta för helheten, snarare än att enskilda aktörer fokuserar på maximal avkastning. Resultatet blir att när byggandet väl sätter igång, står inte varje entreprenör och stampar på egna små öar, utan arbetar utifrån en samsyn som lyfter projektet som helhet. Det skapar en stadsmiljö där infrastruktur, boende och service går hand i hand – en plats människor kan trivas och växa i, både nu och i framtiden.