Sverige står inför ett växande investeringsbehov i infrastruktur. Samtidigt är konkurrensen om offentliga resurser stor. Kan mer offentlig-privat samverkan (OPS) vara en del av lösningen? Den frågan undersöker forskaren Ingemar Bengtsson i en ny SNS-rapport som pekar ut ett möjligt pilotprojekt.
OPS är ett sätt att organisera infrastrukturprojekt där en privat aktör tar ett samlat ansvar för att finansiera, bygga, driva och underhålla en anläggning under en längre tid. Sedan 1990-talet har lösningen blivit vanlig i Europa. Inom trafikinfrastruktur finns i Sverige dock bara ett renodlat exempel i Arlandabanan, färdigställd 1999.
Rapporten Bygga och driva infrastruktur på alternativa sätt – lärdomar från internationell forskning baseras på en genomgång av internationell forskning och tidigare utredningar, däribland Finansiering av infrastruktur med privat kapital? (SOU 2017:13) och SNS-rapporten Nya vägar för infrastruktur. Forskningen visar att OPS-projekt i genomsnitt blir färdigställda snabbare och med lägre risk för kostnadsöverskridanden än traditionella upphandlingar.
– Rätt utformat ger OPS bättre kostnadskontroll, kortare byggtider och bättre underhåll över en livscykel. Mot bakgrund av de mycket stora investeringsbehov i infrastruktur Sverige står inför är OPS en outnyttjad möjlighet att få ut mer infrastruktur per satsad krona, säger Ingemar Bengtsson.
Traditionellt upphandlade infrastrukturprojekt tenderar att både bli allt dyrare och överskrida sina budgetar. Exempelvis är den pågående utbyggnaden av Stockholms tunnelbana sju gånger dyrare än den senaste utbyggnaden 1975 – 1985.
Men OPS är inte heller utan risker. Ingemar Bengtsson varnar för att låg beställarkompetens kan resultera i otydliga kontrakt, en felaktig riskfördelning, och incitament som inte styr mot önskade resultat av kostnadskontroll och kort byggtid.
– Sverige behöver pröva och utvärdera OPS i praktiken för att bygga upp kunskap och kompetens i en svensk kontext. Därför understryker jag behovet av att bygga upp och utveckla beställarkompetens, avslutar Ingemar Bengtsson.
Centrala slutsatser från rapporten:
OPS kan öka effektiviteten om risker och incitament utformas rätt: Effektivitetsvinster uppstår när kontrakten fördelar risker på ett sätt som speglar parternas faktiska kontroll och kompetens, och när ersättningsmodellen ger rätt långsiktiga incitament.
Sverige saknar praktisk erfarenhet och behöver bygga upp kunskap genom försöksprojekt:OPS bör införas stegvis, med fokus på lärande, utvärdering och kompetensuppbyggnad.
Framgångsrik OPS kräver stor offentlig beställarkompetens och samordning: Detta kan ske genom särskilda projektorganisationer inom myndigheter, nätverk mellan engagerade partner och oberoende expertgrupper.
Forskarens rekommendationer till beslutsfattare:
Inrätta en nationell och sektorsövergripande expertgrupp med mandat att driva utvecklingen av OPS-lösningar. Lärdomar om dess utformning kan hämtas från projektet med Arlandabanan. Expertgruppen ska ansvara för att försöksprogram startas och utvärderas.
Starta ett systematiskt försöksprogram med 4 – 6 OPS-projekt vardera inom olika sektorer. Exempelvis kan utbyggnaden av två ytterligare järnvägsspår på sträckan Lund – Hässleholm vara ett lämpligt pilotprojekt inom transportsektorn.
Säkerställ tillräcklig beställarkompetens genom expertgrupper, utbildning och kontinuerlig utvärdering av pågående och avslutade projekt.
Skapa nätverk för erfarenhetsutbyte mellan myndigheter, utförare och finansiärer, då OPS kräver förståelse för alla sidor av samverkan.
