– Hur snabbt kan du packa ihop din utrustning och ta dig till Antarktis? Två veckor efter att han fått frågan befann sig Martin Wiström, som till vardags jobbar på Ramboll RST i Malmö, på den brittiska forskningsstationen Rothera på en ö i Södra Ishavet för att göra en teknisk utredning och en georadarmätning på deras landningsbana.
Uppdraget handlade om att kartlägga markförhållandena på och runt landningsbanan och detektera eventuella avvikelser. Det var snabba puckar, eftersom säsongen på Antarktis är kort och tiden var knapp om han skulle hinna utföra mätningarna innan den antarktiska vintern.
– Ramboll projekterar ett stort underhållsarbete som ska ske under 2024. Eftersom allt redan är planerat i snäva tidsluckor gjordes undersökningen för att bekräfta att man inte kommer stöta på stora problem, något som är avgörande för att tidsplanen ska hålla, säger Martin Wiström.
Mätning i speciella förhållanden
Forskningsstationen har en egen georadar för att kunna detektera glaciärsprickor under de långa transporterna över det antarktiska istäcket, men Rothera ligger på Adelaide Island vid den antarktiska halvön där det finns ett litet område som inte täcks av glaciärer. Eftersom Rambolls utrustning är bättre lämpad för mätningar på barmark tog man in hjälp utifrån.
Martin säger att han fick frågan i egenskap av ”vägnörd” med geoteknisk kompetens, tillgång till rätt sorts utrustning och erfarenhet av att använda den i arktisk miljö.
– I vanliga fall finns det tillgång till enkla positioneringslösningar och man kan montera utrustningen på en vanlig mätbil, men på en plats som Antarktis krävs andra lösningar. Du får ta med dig det du tror du behöver, bygga ihop utrustningen på existerande fordon och lösa det du inte kunnat förutse på plats. Vi jobbade snabbt med insamlingen, processade data till en tredimensionell modell och analyserade allt på plats vilket tog ett par dagar. Natten efter att vi gjorde de sista mätningarna föll det djup snö och sedan var säsongen för att göra ytterligare mätningar slut, säger Martin och fortsätter:
– Tekniskt sett var det ett väldigt spännande och utmanande uppdrag. Vi har formulerat en teori för hur avvikelser kan uppstå, visat att georadar är en bra metod för att undersöka marken och skapat ett bra underlag för de kommande underhållsarbetena. Eftersom snön kom så snabbt kommer vi att utföra kompletterande undersökningar i vår på några intressanta platser, men förhoppningsvis har vi fastställt grundförhållandena och då vet vi hur man kan hantera det.
En enklav ute i ingenstans
Sommartid befolkas Rotherastationen av ungefär 100 personer. Förutom forskare finns bland annat fältguider, mekaniker, dykledare, labbpersonal, stationschefer, två läkare och ett flygledartorn med dygnetrunt-passning. Vintertid stannar cirka 20 personer kvar på stationen, huvudsakligen några forskare och några ur stationsteamet som ser till att ingen utrustning fryser sönder.
Eftersom landningsbanan är den enda platta ytan som finns på stationen används den till allt möjligt. Direkt efter att Martin landat startade en brännbollsmatch och just innan hemfärd avslutades ett maraton som omfattade 23 varv i ankeldjup snö.
– Det är en häftig plats att besöka. Du kan inte ta dig någonstans så det är som en liten enklav mitt ute i ingenstans med allt vad det innebär av att kombinera ofta ovanliga arbeten med vardagliga saker som gemensam lördagsmiddag och fritidsaktiviteter. Jag tog en skidtur upp på glaciären och fick genomgå en rigorös säkerhetsutbildning eftersom de, även om det finns läkare på plats, vill undvika skador som riskerar kräva transport till fastlandet. Och sedan har man såklart ett exotiskt djurliv nära inpå, med både pälssälar och pingviner som sällskap när man gör fältarbete.
Mer om Rotherabasen:
