Text: Pär Dahlstedt, Skolchef Bomhus Trafikskola och Svea Trafikcenter
Om fem år, senast den 26 november 2029, träder ett nytt EU-direktiv i kraft som på flera punkter kommer att förändra synen på körkort i hela unionen. De flesta av förslagen är välkomna – tydligare strukturer, bättre samordning, säkrare vägar. Men det finns två undantag som riskerar att kasta in både förare och myndigheter i en gråzon av tolkningsproblem, orättvisor och rättsosäkerhet.
Ska eldrivna bilar få vara tyngre – bara för att de är ”gröna”?
Ett av de mest svårbegripliga förslagen är att privatpersoner med B-körkort ska få köra tyngre fordon – så länge de drivs med alternativa bränslen som el eller gas. Här måste man ställa sig frågan:
Gör det mindre ont att bli påkörd av en elbil än av en dieselbil?
Finns det något trafiksäkerhetsmässigt skäl till att el- eller gasdrivna bilar skulle vara enklare att manövrera vid halt väglag?
Svaret är nej. Förslaget är inte förankrat i någon som helst säkerhetslogik, utan luktar mer politisk signalpolitik än praktiskt trafikansvar. Det enda resultatet blir förvirring – och en ny arena för individuella tolkningar av vad ett ”alternativt drivmedel” faktiskt är. Detta må vara en begränsad fråga, men principen är farlig. Körkort ska handla om förmåga och ansvar – inte om teknikneutral populism.
Ett gemensamt EU-register – men vem sätter ribban?
Det andra förslaget låter klokt vid första anblick: ett gemensamt EU-register för körkort där allvarliga trafikförseelser automatiskt registreras och kan leda till indraget körkort i hela unionen. En rimlig ambition – om vi alla spelade med samma regler. Men gör vi det?
Vad räknas som en ”allvarlig förseelse” – och i vilket land?
I Sverige räknas det som en grov förseelse om du kör 23 km/h för fort. I många andra EU-länder krävs det att du passerar 50 km/h över gränsen. I Sverige räcker det med att sätta sig bakom ratten med 0,2 promille i blodet – i andra länder blir det inte rattfylleri förrän en olycka skett.
Lägg därtill att många EU-länder har poängsystem där varje förare tilldelas en buffert av ”trafikpoäng” som dras av vid förseelser, och kan byggas på igen genom utbildning. Sverige har inget sådant system.
Hur ska Sverige registrera ”mjuka” indragningar?
I Sverige kan en enskild handläggare på Transportstyrelsen fatta beslut om att dra in ett körkort – inte på grund av en specifik händelse, utan utifrån en samlad bedömning över flera år. Denna möjlighet att, utan föregående varning, dra in ett körkort utan att något av brotten i sig klassas som allvarliga, är något unikt för vårt land.
Hur ska vi förklara detta i ett EU-register som kräver tydliga gränsdragningar?
Och vad händer när utländska jurister börjar ifrågasätta våra metoder?
Det handlar om mer än körkort – det handlar om rättssäkerhet
Min poäng är inte att avfärda EU-direktivet i sin helhet. Grundtanken är bra. Ett gemensamt system med tydliga regler och informationsdelning är både logiskt och framtidsinriktat. Men vi får inte blunda för verkligheten:
Trafiklagstiftning och körkortskultur ser olika ut i olika länder.
Att införa tuffa regler på europeisk nivå utan att först ha ett gemensamt synsätt på vad som är allvarligt, vad som är rimligt och vad som är rättvist – det är att sätta vagnen framför hästen.
Innan vi börjar riva i körkort och föra upp svenska beslut i ett centralt EU-register, måste systemet förankras i rättvisa, transparens och logik. Annars får vi ett lapptäcke av överklaganden, gränsproblem och bristande förtroende.
